söndag 1 juli 2012

Inte ändras vi mycket under åren...




Vi hade klassträff igår med min lågstadieklass. Tyvärr kom inte så många, kanske för att det var mitt i sommaren. Alla våra klasslärare var med, tre stycken. Hon vi hade från 1an till 4an, hon vi hade på femman och han vi hade på 7an. Det var jätte roligt att träffa alla. Lärarna var alla just nyutexaminerade och myckwt unga då de hade vår klass. Vi som tyckte de var så gamla och kloka då... En av dem, den sötaste, snällaste och finaste läraren var då hon började med vår klass bara 23 år gammal. Hon hade vår klass från 1an till 4an. Hon var jätte duktig och är lärare än idag lärare och just för de yngsta klasserna.

Alla verkade rätt så harmoniska och nöjda med sina liv. Vilket är jätte fint. Jag började fundera på det där med val i livet och hur man utan att man märker formar sitt liv så att det ser ut som man själv. Då jag tänker tillbaka på hurdana vi var som små och hurdana vi är nu så känner jag igen de flesta och de flesta hade ännu exakt samma roll i "klassen" som då. De finns de som är högljudda och vill ha uppmärksamheten, de som är de lugna och mera tillbakadragna, de som skrattar massor, är vänliga och glada och så de som ännu också kan komma med små sårande kommentarer. Själv känner mig ännu också som den där snälla, lilla, pratglada flickan som är med men ändå inte vill stå i centrum.
Visst ändras och formas personligheten av olika erfarenheter under årens lopp men sist och slutligen ganska så lite.
H. Lilla Linn

2 kommentarer:

  1. Du har helt rätt i din analys. Sedan kan det ju hända att vissa egenskaper förstärks eller försvagas med åren.

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt, innerst inne är vi ju ändå alltid de där ung mänskorna som gick i skolan, också när vi närmar oss 50, 60 eller 70 år. Min mamma sade samma sak, och sen sade hon att hon blev så förvånad då hon såg sig i spegeln för hon kände inte igen det gamla ansiktet, då hon kände sig ännu ung.

    SvaraRadera