Det går inte en dag utan att jag tänker på min lilla hund och saknar henne så förskräckligt mycket. Det känns ännu också så overkligt att hon är borta. Förra veckan var jag efter hennes urna och vi har bestämt att begrava henne under den stora stenen, på vilken hon brukade sitta och speja. Men nu får hon vänta här inne och vakta huset till nästa vår, för vem vill nu bli begravd där ute i den kalla jorden. Jag tycker våren blir bättre.
Jag och barnen for efter askan till en veterinärstation förra veckan. Jag ville inte berätta för storasyster varför vi åkte dit och sade bara att vi ska efter en sak. Vi hämtade paketet med urnan och askan och när vi kom till bilen konstaterade storasyster att "mamma, Kira tittar på oss" jag blev jätte förvånad och frågade då var den är, och storasyster svarade "Kira är med oss i bilen, i bakluckan". Paketet var på framsetet. Vem vet, var det slumpen att hon råkade hitta på det där just då, eller ser barn sånt vi fullvuxna inte gör??? Med oss var Kira och med oss är hon och saknaden är bara så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar