Lemoncurd glass

Nu har jag lagat lemoncurd glassen. Vi hade middagsgäster och den blev varmt mottagen och jag var mycket nöjd. Fast storasyster gillade nog inte den, och barn vänlig är den nog inte riktigt eftersom den är rätt så syrlig. Receptet hittade jag i senaste numret av Femina.
Den heter lemoncurd glass men borde heta lemoncurd yougurtglass.

Lemoncurd yougurtglass
1 burk lemoncurd (jag lagade egen för det är mycket lätt och mycket billigare och mycket godare)
5 dl grekisk jougurt (jag använde turkisk)
2 msk honung (jag satte bara 1 msk)

Rör lemoncurden slät i en bunke och jougurten i en annan. Blanda ihop dem och tillsätt honungen. Frys in och blanda om med jämna mellanrum medan den fryser in dvs. de första 4 timmarna så att iskristallerna går sönder.

Så lätt och så gott.

Ordet hemmafru...

Idag blev det bakat igen. Nu måst jag nog ta en paus från det här bakande, för annars kommer jag ju aldrig att rymmas in i klänningen som jag skall ha på bröllopet om tre veckor. Och så vill jag inte att storasyster skall äta en massa sött varje dag och det är lätt hänt om det finns muffins eller dylikt i kylskåpet. (men glass skall jag göra nån dag..., en hälsosammare variant).

Jag fick en lite, enligt mig störande kommentar, här en dag. Att jag blivit en riktig hemmafru då jag bakar hela tiden. Jag älskar att fixa goda saker i köket, jag är en fru och jag är hemma för tillfället, men nej, en hemmafru i den traditionella bemärkelsen är jag nog inte. Jag har funderat på ordet och dess betydelse en hel del. Jag är mammaledig och därför hemma och så tänker jag vara hemma ännu en tid till, tills jag anser lillebror vara färdig för dagis. Men jag lyfter på hatten för alla som gjort valet att inte vara ute i arbetslivet utan hemma med sina barn. Att vara hemma med barn är tungt. Att hitta på kreativa saker att göra, lunch, mellanmål, middag, leka och att inte ha en ledig stund på hela dagen, det är tugnt. Kanske det var just därför (eller för att jag har en försenad 30 års kris) som jag blev så irriterad på kommentaren. Att använda ordet hemmafru på ett nedvärderande sätt. Alla gör sina val här i livet och det skall man respektera. Och så är det ju absolut inget fel på att tycka om att stå i köket.


Rulltårtan som jag bakade idag fick som fyllning bara jordgubbar och eftersom jag var rädd att den skulle bli torr fuktade jag den med lite rosenvatten som jag på prov gjorde igår. Tårtan täckte jag med grädde och prydde med lite jordgubbar och rosor. Inte smakade man rosenvattnet men ovanligt fräsch och syrlig smak hade nog tårtan.

Dockan är så viktig...

Den där dockan är så viktig. Den ska med överallt. Storasyster har alltid varit förtjust i dockor. Är vi någonstans tex på något Familjekafe och leker, konfiskerar hon alla dockor och kan sitta och panta på dem så att ingen annan får leka med dem. Hon älskar dem.


Här kommer dockan med till stallet. Den har fått solkräm på sig. Och eftersom lillebror ammades innan vi gick iväg, skulle också dockan ammas.
Jag tycker inte att vi på något sätt påverkat storasyster att börja gilla dockor. Första egna dockan fick hon först då vi märkt hennes stora intresse för dockor.
Det skall bli intressant att se om lillebror kommer att tycka om dockor eller blir det bilar? Vi har några bilar hemma men storasyster visar dem noll intresse. Jag tror absolut det är ett medfött könsbetonat beteende, fast jag vet att många anser motsatsen. Vem vet?

Borta bra men hemma bäst...

Skönt att komma hem efter några bra dagar hos släktingarna i Vasa. Hemresan gick mycket mycket bättre än då vi körde upp. Så här fina jordgubbarna väntade på oss i trädgårdslandet.


Det är nog något mycket magiskt över egna jordgubbar. I morgon får vi besök så i kväll skall jag ännu försöka göra jordgubbs- och rabarbermuffins.
Och så klippte jag ut några recept på hemlagad glass från senaste numret av Femina, Lemon curd glass och rosenbladsglass. Måste absolut testas i en nära framtid.

Kusin vitamin...

Det är nåt härligt och så naturligt med kusiner. Vi har varit några dagar i Vasa och storasyster har lekt med sin kusin dagarna i ända. Hon har pratat om sin kusin varje dag i flera månader och nu äntligen fick de träffas igen. Och det var just så roligt som hon tänkt det. De har 3 års åldersakillnad men trots det flöt leken på som bara vad. De har tex. sprungit runt huset och tjoat, rullat ner för gräsmattan, lekt i fammo och faffas tält, lekt med farbrors hund och bara suttit och förklarat saker för varandra. Så okonstlat och naturligt. Ivern verkar ömsesidig, för båda har börjat morgnarna med att genast fråga efter den andra.
Synd är det att kusinerna skall bo så långt ifrån varandra.
Jag minns själv hur härligt det var att leka med mina egna kusiner då jag var liten. Vi brukade bl.a. vara tillsammans hos vår farmor och farfar på deras holme nån vecka på sommaren. Där lekte vi en massa. Vi hade ett museum där vi ställde ut allt möjligt som vi hittat längs stränderna och som flutit i land från det öppna stora havet. Jag tror vi hade en inträdesavgift på 10 penni. Och farmor och farfar var nog säker våra ända besökare. Roliga tider och bra minnen.
Som tur är det sommar och då får kusinerna träffas lite oftare. Så om några veckor får de leka igen och om jag känner storasyster rätt kommer hon att prata om kusin vitamin varje dag...

Att köra med barn...

Voi huh huh. Att köra flera timmar med en två åring är nog allt annat än roligt. Igår körde vi från Helsingfors till Vasa, vi startade klockan 7 på morgonen och framme var vi först klockan 15. Jag vet inte hur många gånger vi stannade. Åtminstone två gånger och äta (och mjölka en lek ko), en gång och kissa vid vägrenen och amma lillebror och så ännu en gång för att storasyster spydde och vi var tvungna att städa upp bilen och byta kläder.
Det är väl bara att stå ut. Hur månne andra gör? Jag vet att det finns bil-dvd spelare men skulle vilja vara gammalmodig och åtminstone inte ännu skaffa en sådan. Plus att orsaken till illamåendet var att vi läste en bok och tittade för länge ner. Ser med skräck fram emot hemfärden i över morgon...

Inte ändras vi mycket under åren...

Vi hade klassträff igår med min lågstadieklass. Tyvärr kom inte så många, kanske för att det var mitt i sommaren. Alla våra klasslärare var med, tre stycken. Hon vi hade från 1an till 4an, hon vi hade på femman och han vi hade på 7an. Det var jätte roligt att träffa alla. Lärarna var alla just nyutexaminerade och myckwt unga då de hade vår klass. Vi som tyckte de var så gamla och kloka då... En av dem, den sötaste, snällaste och finaste läraren var då hon började med vår klass bara 23 år gammal. Hon hade vår klass från 1an till 4an. Hon var jätte duktig och är lärare än idag lärare och just för de yngsta klasserna.

Alla verkade rätt så harmoniska och nöjda med sina liv. Vilket är jätte fint. Jag började fundera på det där med val i livet och hur man utan att man märker formar sitt liv så att det ser ut som man själv. Då jag tänker tillbaka på hurdana vi var som små och hurdana vi är nu så känner jag igen de flesta och de flesta hade ännu exakt samma roll i "klassen" som då. De finns de som är högljudda och vill ha uppmärksamheten, de som är de lugna och mera tillbakadragna, de som skrattar massor, är vänliga och glada och så de som ännu också kan komma med små sårande kommentarer. Själv känner mig ännu också som den där snälla, lilla, pratglada flickan som är med men ändå inte vill stå i centrum.
Visst ändras och formas personligheten av olika erfarenheter under årens lopp men sist och slutligen ganska så lite.
H. Lilla Linn