Min lilla ljuvliga hund...

Jag har inte skrivit på några dagar och orsaken är att jag eller vi tvingats ta det stora och tunga beslutet att låta vår älskade älskade hund somna in för evigt. Det ända jag kan tänka på är Kira, livet vi haft tillsammans och på dens sista dagar som skall bli så fina som möjligt. Det här är en mardröm som blivit sann.
Kira är och förblir för mig den ljuvligaste hunden i världen. Vi har haft det så roligt ihop under 9 år. Den kommer att få somna in här hemma på landet om några dagar. Det gör så ont att skriva om det här, det blir så konkret. Kira är 9 år gammal och den har varit en glad, sprallig och snäll hund. För mig den ljuvligaste i världen. Orsaken till vårt beslut är att den inte är att lita på då det kommer till barn och en sådan hund kan man bara inte ha i en barnfamilj. Den lider fruktansvärt då den har barn omkring sig, hatar då de springer förbi henne, kommer nära henne, försöker krama henne och de gör henne väldigt stressad. Vi har hittills tänkt att hon nog psykiskt klarar det men tyvärr visade hon igår att hon inte gör det.
Hon är ju redan 9 år och har fått tampas med sin hälsa hela livet varför vi inte ens kan tänka oss att ge bort henne. Och en annan sak är den att hon är tokig i mig. Om jag är borta hemifrån sitter hon och sörjer. Hon följer mig som en skugga och är till lynnet en enmans hund och hon har valt mig till sin person i livet. Varför barn gör henne så stressad vet vi inte men en delorsak kan vara den att hon inte är helt frisk.
Hon har tyvärr haft problem med allergier och kronisk öroninflammation i hela sitt liv. Det har varit mycket tufft att hålla henne i skick och stundvis har hon nog inte haft det alls bra. Förra sommaren var hon jätte sjuk och åt kur efter kur av antibiotika, värkmedicin och kortison. Öronen blev till sist bra, men kortisonet gav svåra biverkningar. Då var vi nästan färdiga att låta henne somna in på grund av öronen. Det här var förra vintern. Men så skedde en otrolig förbättring med öronen då vi hittade en verkligt bra veterinär som kom på att börja lokal behandling med kortisondroppar i stället för den systematiska behandlingen som ju nog hjälpte men gav henne de hemska biverkningarna ( hon drack litervis, kissade inne och tappade päls). Under de senaste dagarna har hon kliat sina öron lite mera än normalt, hennes päls har börjar lossa igen och hon har börjat dricka lite mera. Så det enda vi kan trösta oss med är att hon inte kommer att behöva lida av sin allergi mera, hon kommer inte att behöva ha ont i öronen, ta en enda äcklig antibiotika tablett, inte behöva stå ut med att få kortisondroppar i öronen med några dagars mellanrum, få rakade öron så att luften kommer åt att cirkulera, träffa en skrämmande svart hund på gatan eller lida av omkring springande småglin.
Nu skall vi försöka ha några sköna dagar ihop och jag skall göra mitt bästa så att hon inte märker att jag går omkring med en stor klump i halsen. Och då dagen är här skall hon få en stor bit lam rostbiff, för om det är något hon älskar men inte får äta på grund av allergin så är det just det.