Den blåa grisen

Då vi bodde i Brunakärr fanns det i ändan av vår gata några egnahemshus. Ett av dem renoverades och på dess gård stod en gris. Den var blå, tittade upp i himlen och den var av betong. En riktig betonggris. En sån här Gris.
Jag blev lite besatt av den här blåa grisen. Den stod bredvid huset, lite bortglömd och medfaren. Åtminstone hade nån eller något krockat med dens öra för det hade gått av. Jag tänkte under de tre åren som jag gick förbi grisen, nästan dagligen, att jag sku fråga om jag kunde få köpa den. Men aldrig såg jag nån människa på gården. Sen flyttade vi bort och jag glömde grisen.
Idag åkte jag dit till mina gamla kvarter. På vägen i Kottby såg jag en likadan och minnet av den blåa grisen kom tillbaka. Så jag tog en liten avstickare och åkte och kolla på min lilla blåa gris. Och oj så jag blev glad. Där stod den bredvid det färdig renoverade huset. Prydde ingången, var tvättad och såg allmänt välmående ut.


En lite suddig bild, men ser ni så glad den ser ut.