Idag kom det en doktorand hit till oss och intervjua mig om vad jag tycker om mitt språk och Helsingfors dialekt och dialekter över lag. Hur jag ser på mitt eget språk. Mina svar var lite skumma märker jag nu efteråt när jag börjat tänka lite djupare på vad hon fråga och vad jag svara. Jag reflekterade över att jag ser min egen svenska som högsvenska och så klart som Helsingfors svenska, eftersom jag är härifrån. Det är klart att Helsingfors svenska är en dialekt men ändå har jag jätte svårt att säga att jag pratar dialekt. För mig är helsingforsiska högsvenska, men jag antar att det är för att jag är uppvuxen med denna typ av svenska. I och för sig tycker jag att mina vänner som inte är från Hesa och min man som är från Österbotten också talar högsvenska. Så vad talar jag då riktigt? Jag tycker en typisk dialekt är ett språk där många av orden är bytta till andra ord typiska för just det området. Som tex i Borgå; jag såg en Bisi äääta pripelsåås...he he. Men samtidigt vet jag att alla talar nån typ av dialekt, endel mer och andra mindre. Eller? Det finns ju hur mycket olika dialekter som helst och dialekten kan säkert ändra inom samma stad eller område. Men ser alla månne lika på sitt eget språk, hur mycket eller lite dialekt de än talar? För visst har jag ju fått kommentarer av icke helsingforsare -att gud vilken helsingforsiska du talar. Vadå helsingforsiska, hur låter det? En av mina bästisar som är från Kronoby sade en gång att de brukade då hon gick i skola skratta åt hesabornas sätt att säga pepparkaka - peppaakaakka. Det var egentligen första gången jag reflekterade över att jag visst måste tala helsingforsiska och inte högsvenska. Just reflekterade jag över ordet byxor- jag säger byxåå. Så vad talar jag? Högsvenska med helsingforsisk dialekt- det är nog min slutsats...hmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar